Sitter framför teven i vår nya soffa, ser med ett öga hur Barcelona ligger under mot Espanyol och har samtidigt fått ihop en text från LHC-matchen mot Timrå.
Tittar på anteckningarna igen.
Energilöst. Tandlöst. Viljelöst. Tempolöst.
Långa stunder var det faktiskt en usel LHC-insats mot minst sagt skadeskjutet motstånd. Men som så många gånger tidigare: vilja slår ofta klass.
-- Jag vet fan inte vad jag ska säga, sa Johan Fransson, LHC-backen.
Han tystnade och tittade ned mot golvet.
-- Jag vet fan inte vad jag ska säga, sa han.
Joakim Eriksson, lagkaptenen, sa:
-- Vi skulle naturligtvis ha fortsatt att gasa när vi hade chansen i början. Då hade vi kunnat avgöra där och då.
Det var ingen som sa emot.
Många hade bråttom hem, många ville inte prata alls.
Det kan jag förstå.
-- Vem är det där? frågade en radioreporter när han hamnade ansikte mot ansikte mot Daniel Henriksson.
Det blev visst ingen intervju med LHC-målvakten.
Mike Helber, klubbdirektören, suckade i trappan på väg hemåt:
-- Ingen ödmjukhet. Då kan det bli så här, sa han.
Det var ingen som sa emot det heller.
