Såg LHC slå Färjestad med 3--2 och tänkte sätta mig hemma och jobba framför datorn.
Det blev inte så mycket gjort.
"Här är ditt liv" med Jan Eliasson var alldeles förträfflig tv-underhållning och då fick det gå före det som hände i Cloetta center några timmar innan.
Nåväl, nu är det mesta färdigskrivet till måndagens tidning.
Det blir lite snack med Tony Mårtensson, lite med Andreas Jämtin, lite annat och en krönika som till största delen behandlar det negativa med lördagens LHC-insats.
För vinsten till trots var det en hel del som inte fungerade.
Som att det att spela rakt -- men inte för rakt.
Segern var viktig, men som Jocke Eriksson uttryckte det i omklädningsrummet efteråt:
-- Det var inte vackert, men vi vann.
Just så var det.
LHC var för utspritt, fick inte stopp på Färjestads fart i mittzon och frågan är vad som hade hänt om Dragan Umicevics stolpskott letat sig in bakom Fredrik Norrena till 2--3.
Då vete sjutton om LHC hade vänt.
Jag tror inte det.
Nu blev det i stället att spela på ledning i sista perioden och det gjorde man ganska bra, även om ovannämnde Norrena tvingades till några vassa parader.
-- Spelet såg hyfsat ut. Någonstans ska man börja, sa Norrena.
Slavomir Lener, tränaren, ville inte alls höra talas om att det var en "måste-match".
-- Absolut inte. Om vi förlorat två raka matcher i december hade ingen reagerat. Nu blev det upphaussat bara för att det var de två första. Vi bygger något för att bli som bäst senare under säsongen.
Men som Tony Mårtensson uttryckte det:
-- Skitviktigt. Det hade inte varit kul att åka till Luleå med tre raka torsk.
Daniel Fernholm sa:
-- Sådana här segrar är det bästa som finns. Det betyder mer att vinna med 3--2 än med 6--0.
Segerskytten Robin Persson:
-- Det hade varit väldigt tungt med en ny förlust, tre poäng ger oss arbetsro. Du behöver inte gå runt och fundera på samma sätt. Vi vill vara med i toppen och då krävs att vi börjar vinna.
