På måndag ska Andreas Jämtin upp i rätten.
Jag försvarar inte våld, absolut inte, men ju mer jag tänker på det, desto övertygad blir jag om att det handlar om en osedvanligt publicitetssugen åklagare som vill ha en stund i rampljuset.
Jämtin har friats av förbundets disciplinnämnd och att han skulle straffas nu känns orimligt. Att Michael Sundlöv överhuvudtaget inte hade i spelargången att göra måste vara ett givet argument för försvaret.
Det är möjligt, eller kanske troligt, att Jämtin inte är oskyldig och har han slagit Sundlöv har han naturligtvis gjort fel. Jag kommer aldrig att försvara slagsmål.
Men att -- inte minst i dessa tider -- lägga tid, pengar och resurser på sådana här saker i stället för att fånga riktiga brottslingar?
Jag kan inte fatta det.
Jag kan inte tänka mig att det blir någon påföljd.
