Om jag inte är helt fel ute finns det fyra "Dödligt vapen-filmer" med Mel Gibson. Man kan ju fråga sig vad det har med ishockey att göra och egentligen ingenting.
Men just nu och i detta "snart dags att sova-stadie" kommer jag inte på någon annan än denna enormt krystade inledning till det här inlägget.
LHC har just nu tre riktigt dödliga vapen i ishockeyns elitserie.
Tony Mårtensson.
Jaroslav Hlinka.
Jan Hlavac.
Alltid är det någon eller några som levererar.
Då och då alla tre.
Nu blev det 3--2 mot Luleå, första bortasegern sedan i slutet av oktober, och medan Mårtensson hade en ganska ljum kväll på jobbet, medan Hlavac gjorde mål på sin enda riktiga chans -- så var det Hlinka som stundtals var alldeles lysande.
Det avgörande solomålet till 3--1 var hur läckert som helst.
LHC har fått en bredd på toppen som är obehaglig för motståndarna. Trots tidigt underläge kom man tillbaka, vände och vann. Välförtjänt, tack vare spetskompetens och ett betydligt solidare bortaspel än under de senaste veckorna.
Hlinka ska hyllas, men man ska inte heller glömma Norrena i målet eller de defensiva krafter som höll undan när det behövdes i numerära underlägen.
Jag gillar den balansen och de tydligare rollerna.
Slavomir Leners kommentar till det tidiga baklängesmålet:
-- Shit happens.
Jo, visst var det en tripping när Mikael Håkanson tog pucken och serverade Hlavac öppet läge till 2--1.
Fredrik Emvall fick spela mycket i stället för Jari Tolsa i tredjekedjan. Emvall, Eriksson och Petterström känns som en perfekt trio att matcha mot motståndarnas bästa när det börjar hetta till i vår.
Jag undrar hur det egentligen står till i Frölunda. Och nu ska en ny stjärna (Jussi Makkonen) in i laget.
Risken är att det väl mycket främlingslegion.
Oavgjort i fyra av sex matcher vid full tid.
Den sexlingen skulle man ha haft.
Godnatt.
