Första svenska VM-medaljen sedan guldet i Riga 2006.
Gissa om det var efterlängtat.
Lättnad och återhållsam glädje beskrev sinnesstämningen ganska bra. Jag brukar inte få puls av bronsmatcher, men den här gången var det extra betydelsefullt. Vinsten betyder att Tre Kronor gjort ett bra VM -- och att Bengt-Åke Gustafsson ges viss arbetsro.
Vem hade för bara några veckor sedan kunnat drömma om Calle Gunnarsson som bronshjälte? Hur många trodde innan säsongen började att han ens skulle vara aktuell för VM?
Ingen.
-- Vi ville avsluta på bra sätt. Det fick räcka med fjärdeplatser, sa Tony Mårtensson när han som första svenska spelare stannade till hos oss journalister efteråt.
LHC-centern var en av fem spelare som också var med i båda de förlorade bronsmatcherna 2007 och 2008. De övriga var Magnus Johansson, Kenny Jönsson, Anton Strålman och Rickard Wallin.
-- Skönt för oss och bra för svensk hockey, sa Mårtensson.
I sista matchen fick han också göra sitt första mål. Även om det tog en USA-back (Jack Johnson) och gick in.
-- På tiden, sa han.
Du tycker inte att du gjort tillräckligt tidigare, undrade någon.
-- Nej, noll är ju inte så mycket, sa han.
En sak till: sämst förlorare var USA-coachen Ron Wilson som gapade och skrek och mest uppträdde allmänt pinsamt.
