Tony Mårtensson behövde inte säga hur besviken han var när han direkt efter matchen kom ut till den mixade zonen där vi journalister får intervjua spelarna.
Tom blick, ledsna ögon.
-- Vi kom inte alls upp i samma nivå som i kvartsfinalen, sa Mårtensson.
Din egen insats? undrade jag.
-- Dålig.
Sen pratade han en stund till och LHC-centern var som vanligt ärlig och konkret.
Inget skitsnack eller taskiga förklaringar.
Skönt med sådana idrottsmän. Det finns alldeles för många som pratar utan att säga någonting (nej, jag menar inte bara Henke Larsson).
Sanningen är att Sverige var numret för litet, saknade energi och mest såg tröttkört ut. Kanada spelade med svensk taktik och det var inte utan att man ställde sig frågan var hockeyvärlden är på väg?
Kanada går till VM-final -- med Tre Kronor-hockey.
Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Loui Eriksson var utan tvekan den svenska trio som skapade mest framåt. Å andra sidan var de också inne på de två första baklängesmålen, vilket även gällde Magnus Johansson och Calle Gunnarsson.
Den sistnämnde blev rejält uppsnurrad före ett av målen, om jag minns rätt var det Kanadas andra.
Niklas Persson inledde piggt och även om han mattades borde han ha fått spela när laget toppades upp på slutet. Men han fick en puck på foten och hade kanske ont.
Jag hann inte fråga efteråt.
Och förresten: fimpa snacket om att förlusten berodde på att Kanada fick fyra timmar mer för uppladdning efter kvartsfinalen.
Det handlade inte om det.
Kanada vann för att Kanada var bättre.
Punkt.
