Det är svårt att bli klok på den här matchserien.
Eller också var det bara fullt logiskt att det efter tre intensiva och underhållande matcher skulle komma en som var obetydligt mer fartfylld än en monolog med Kristina Lugn.
Men inget snack om att Skellefteå hade läst sin läxa och svarade för en imponerande försvarsinsats.
När det varit gladhockey har LHC -- överraskande för många -- varit snäppet bättre. Nu var det grishockey och då vann Skellefteå, även om det (återigen) kunde ha slutat hur som helst.
Det låter kanske som en efterhandskonstruktion, men redan efter tio minuter av första perioden fick jag en bestämd känsla av att "nej, det här vinner inte LHC". Det var alldeles för passivt i ett läge där det fanns alla chanser i världen att verkligen ta kommandot.
I matchen och i matchserien.
Det fysiska spelet var som bortblåst och före Fredrik Wargs 0--1 kunde antalet fräna och vägvinnande LHC-tacklingar räknas på ena handens tumme. Jag förstår inte varför det behövde bli så passivt och avvaktande. Sjutton vet om det inte var en släng av bekvämlighet som smög sig in.
Illa i så fall.
Fasen, LHC hade 2--1 i matcher och allt att vinna. Nu är det plötsligt 2--2 och fördel Skellefteå igen.
Varför överge något som man gjort så framgångsrikt i de senaste matcherna? Varför så tafatt? Varför ta två perioder innan det är dags att spela som man ska?
-- Vi ville att det skulle se ut så här, sa Anders Forsberg, Skellefteåtränaren.
Defensiven prioriterades och då saknade LHC motvapen för att bryta sig igenom. I spel fem mot fem var det knappt en målchans på hela matchen.
LHC fick sju försök i numerära överlägen, men där var det den här gången alldeles för långsamt och ineffektivt. I synnerhet när Hlinka och Hlavac var inne.
Man kan inte gärna kräva att Zackrisson & Co ska göra mål varje gång.
Nu är det plötsligt lite fördel Skellefteå, som har hemmamatch på onsdag.
LHC:s fem bästa i min bok: Norrena, Johansson, Hävelid, Zackrisson och Tolsa.
