LHC var tvunget att vinna för att hålla ordentligt liv i kvartsfinalserien.
Och LHC vann.
Ganska enkelt, till och med.
Men det är viktigt att säga: inte för att Skellefteå var dåligt, utan mera för att LHC var bra. Insatsen i slutperioden när ledningen skulle försvaras imnponerade mest: Inte en enda riktigt het målchans nere hos Fredrik Norrena.
Så många blöta tröjor i omklädningsrummet tror jag inte att det varit sedan tidigt, tidigt i höstas -- och den här gången kryddat med en vassare offensiv. Många gick in i varje närkamp som om de gällde livet och åt sig in under skinnet på motståndarna.
Stenhårt jobb i 60 minuter utan egentliga svackor är väldigt ofta en väg till framgång.
Tre mål i power play är en annan.
Nu är det 1--1 i matchserien. Nu är det helt jämnt igen.
Hemmafördelen talar för Skellefteå, spelet som det sett ut på slutet för LHC.
Dessutom är frågan hur mycket mer som finske skyttekungen Mikko Lehtonen kan spela. Han utgick under matchen och haltade rejält efteråt.
Fredrik Norrena gjorde en toppmatch i målet, Niclas Hävelid var bäst bland många bra backar och framåt glänste Patrik Zackrisson och Andreas Jämtin, liksom grovjobbare som Jari Tolsa och Michael Holmqvist.
För att nu nämna några.
Samtidigt har inte LHC vunnit något än.
Tre segrar till krävs för att ta sig vidare -- och minst en av dem måste tas uppe i Skellefteå.
Oj, vad det kommer att smälla när det ska jagas omedelbar revansch.
Då gäller för LHC att stå emot trycket, behålla kylan och visa hur mycket rutin betyder i slutspelssammanhang.
Det blir en ny nyckelmatch på lördag.
