Oj, vilken svensk smäll rakt i solar plexus.
Sverige var åtta sekunder och någon decimeter från att ta sig till VM-final i Köln. Men Tjeckien kvitterade, Tjeckien vann på straffar och Tjecken spelar final.
Tung förlust, sa Bill.
Tungt att förlora, sa Bull.
Jag kan också tycka att det var märkligt -- ja, rent av fel -- av Bengt-Åke Gustafsson att ta time out när bara 14 sekunder återstod, men Niklas Persson vann faktiskt den efterföljande tekningen och fick ned pucken bakom mål.
Då ska man kunna hålla undan.
Kollega B tjatar om att det var Linköping som fällde Sverige. Nog för att Magnus Johansson och Tony Mårtensson missade sina straffar, men det känns ändå som att ta i.
Däremot har jag svårt att förstå valet av den sistnämnde som straffskytt. Jag kan ha väldigt fel, men när gjorde han mål på straff senast?
Det var många tunga suckar och tomma blickar i den mixade zonen efteråt, där spelarna gör tv-, radio- och tidningsintervjuer. Det var nästan som en Golgatavandring.
Som Niklas Persson uttryckte det:
-- Om någon påstår att det känns jävligt tungt kan jag säga att det inte ens är i närheten. Just nu är jag bara otroligt tom. Bland det absolut värsta jag varit med om.
Hur Tony Mårtensson kände?
Vet inte.
Jag såg aldrig till honom.
Jag antar att han inte orkade.
Hade gjort klart en hyllningskrönika till det här svenska laget när den sena kvitteringen kom. Den var bara att göra om, även om jag bestämt hävdar att man inte kan klaga på insatsen.
Sverige har gjort ett bra VM och gjorde en bra match nu. Taktiskt helt ritningarna och klassiskt blågult hockeyhantverk som så ofta förr.
Jag log för mig själv när Niklas Persson jagade livet ur Jaromir Jagr i byte efter byte. Det var många svenskar som förtjänade att bli hjältar -- men det var ingen som blev det.
För fjärde VM:et i rad blir det bronsmatch i stället för final.
