Upprört i LHC-lägret efter strafförlusten mot Djurgården?
Det är bara förnamnet.
Många var ursinniga och Christer Mård, ordförande, allra argast. Möjligen med konkurrens av Fredrik Norrena, målvakten, som bland annat undrade "hur många Linköpingspoäng som Sjöberg blåst bort genom åren?".
Nu har jag inte sett Tim Erikssons avgörande straff på tv, så jag kan inte med säkerhet avgöra om det var rätt eller fel. Känslan från läktaren var att det inte var mål och den förstärktes efter att ha pratat med folket som sett repriser där hemma.
Strunt samma.
Det som var mest ovärdigt var den pinsamma cirkusen som utlöstes.
Domaren Patrik Sjöberg -- som under nästan hela matchen var riktigt bra -- dömde först bort straffen, men valde att ta till videogranskning sedan Djurgårdsspelarna protesterat.
Så kan det inte gå till.
Rätt ska vara rätt, men framförallt handhavandet var åt helsicke och jag har aldrig tidigare sett att man behövt ta till videogranskning i samband med en straff.
Borde det inte räcka med två domare som står vid varsin stolpe?
Man kan tycka det.
Man kan verkligen tycka det.
Fast själv hade jag, om jag varit LHC-are, varit ännu mer upprörd över situationen när Sjöberg blåste av innan Andreas Molinders skott letade sig över mållinjen i tredje perioden.
Hela huvudstaden såg att pucken INTE var blockerad.
Domarbasen Peter Andersson var på plats på Hovet och försvarade om jag fattade saken rätt domarnas beslut efteråt. Som väntat. Alldeles för många inom domarkåren har för svårt att erkänna eventuella fel och Andersson har mer än någon medverkat till att göra den till ett onåbart frälse.
