Stod som bäst och skrev på matchtexten när jag fick ett sms från hustrun:
"Var inte rädd. Du kan komma hem, vi skriker inte så högt. :-)"
Nöjd och belåten med 4--1 mot Sverige i Amsterdam?
Gissa tre gånger.
Nu såg jag inte så värst mycket av utklassningen -- idén att visa matchen på jumbotronen i Cloetta center var väl ingen direkt succé med tanke på att det bara var jag och kollega Melander på Expressen som då och då tittade -- men det räckte.
Sverige blev uppätet och avslöjat av VM-tvåan.
Alla visste -- borde veta -- att det gällde att hålla tätt i början och så sket det sig redan efter fyra minuter. Erik Hamréns nya, leende landslag kom ned på jorden och gjorde det med en duns.
Sverige var inte tillräckligt smart, inte tillräckligt taktiskt förberett och gick i fällan. Jag förstod inte före avspark hur Sverige kunde starta med en så offensivt balanserad uppställning och förstår det ännu mindre nu.
Defensiven höll inte.
Så enkelt var det.
Att inte spela efter resurserna, att tro att vi kan spela ut vice världsmästarna.
Goddag yxskaft.
Och när Behrang Safari före 2--0-målet kastade ett inkast rakt in i plan.
Jösses.
Det fick man ju lära sig som pojkspelare att inte göra.
Till sist 1:
Holländske kaptenen Mark van Bommel är en buffel.
Men så mycket nytta han gör. Så gärna jag hade haft honom i mitt lag.
Till sist 2:
Tar nog min holländska hoodtröja till jobbet i morgon.
Om jag vågar.
