Hans Särkijärvi såg bister ut efter matchen i dag.
Jag förstår honom.
Enligt LHC-tränaren finns ingen anledning till oro -- trots taskiga resultat, trots missad fjärdeplats för första säsongen på länge och trots hemska fyra förluster på de fem senaste hemmamatcherna.
-- När slutspelet börjar är det något helt nytt, sa han.
Må så vara.
Men att bara trycka på en "nu-är-det-slutspel, nu-kör-vi-igen-knapp" . . . nja, jag undrar om det verkligen är så enkelt. Tveksamt. När LHC gick till final 2008 avslutades grundserien med fem raka vinster. 2007 blev det tre vinster, en oavgjord och bara en förlust.
I fjol blev det fem raka torskar (för ett i och för sig hårt skadedrabbat lag, men ändå) före slutspelet. Året dessförinnan bara två vinster av fem möjliga. Nu har det blivit sex förluster på åtta matcher efter landslagsuppehållet.
Utan att vara alltför mycket Mr Bister, skulle man kunna hitta ett mönster i det där.
Men låt oss ta det i rätt ordning:
Efter kvällens resultat finns inte längre någon chans på fjärdeplatsen. LHC blir femma eller sexa.
Det är med det här laget helt okej.
Det var ungefär så som de flesta hade tippat och jag tycker inte att man kan kräva så mycket mer av ett offensivt svagare lag än under de senaste åren.
Men:
Med en start över förväntan (ja, till och med över spelarnas förmåga) och med en på papperet så gynnsam avslutning med en massa matcher i Cloetta center -- ja, då hade det kunnat bli något ännu mycket bättre.
På det sättet är det inte godkänt.
Mot slutet har det saknats det extra drivet och den avgörande glöden. LHC har ett lag som för att vara framgångsrikt måste spela desperat och med en sjutusan till inställning.
Ska det bli seger krävs att man jobbar hårdast också -- och att de spelare som ska vara bäst också är det.
Ingen av de kriterierna har uppfyllts på sistone.
