SM-final.
Allt på spel.
. . .och så kommer Skellefteå ut och är inte förberett på det som väntar. Pang, pang, pang. 3--0. Illa, illa, illa. Avgjort.
Nu blev det 5--4 till slut, men ni ska inte låta er luras av siffrorna.
Färjestad spelade sitt vanliga spel, med bra passningar, stort puckinnehav och, förutom i slutminuten, stark defensiv. Rickard Wallin & Co var klart bättre i första finalmatchen.
Skellefteå var varken fysiskt eller psykiskt närvarande i första perioden och på tok för naivt. Sent ska syndarn vakna, men det är långt ifrån säkert att det räcker. Den här gången gjorde det inte det.
Dick Axelssons insats var på många sätt signifikativ.
Den före detta glidaren gjorde inget mål, men som han jobbade, som han backcheckade och som han sänkte David Rundblad med en klockren tackling.
Hockeyn har bytt ansikte och det är inte längre lika viktigt med spetskompetens som med kraft, energi och att följa en gemensam spelidé. Men ska det bli en vändning -- och det är inte alls omöjligt, även om Färjestad är seriens överlägset bästa bortalag -- måste Skellefteås så kallade superkedja med Lindström, Warg och Lehtonen hitta sin kreativa skaparkraft även när ytorna krymper och marginalerna minskar.
Färjestad var ett mål från att vinna grundserien, har bara förlorat en av tio matcher i slutspelet -– och då känns det ändå som om spelet kan bli ännu bättre. Det, om något, talar för ännu en guldfest på Stora torget i Karlstad.
Nu måste Skellefteå vinna på hemmaplan på torsdag.
Jag hoppas att det blir så också.
En helt annan sak:
Ulf Rönnmark utsedd till Sveriges bästa domare.
Bra val.
Det har jag sagt länge.
