SVT har gjort en rundringning till elitserieklubbarna och allt fler är inne på det här med lönetak.
Jag är inte förvånad.
Elitserien blöder, lönerna skenar och något måste göras.
Det blir allt fler som inser det.
Jag minns när LHC i början av 2000-talet värvade Thomas Johansson från Djurgården och landslagsbacken blev elitseriens bäst betalde spelare med 175 000 kronor i månaden.
Det blev ett jäkla liv.
LHC var lönedrivande och ett hot mot svensk ishockey.
Nu är 175 000 ingenting i sammanhanget.
Jag har inga problem med lönetak -- det kan behövas för att skapa en större ekonomisk stabilitet och ge en ännu mer oförutsägbar och sportsligt intressant elitserie.
Men det finns frågor som måste lösas.
Var ska taket ligga? Fungerar det i en liga som inte är stängd för upp- och nedflyttning? Fungerar det för en liga som inte är världsledande?
Den stora effekten av lönetaket i NHL -- utöver att skillnaderna mellan lagen minskat -- är att pengarna till de så kallade medelspelarna strypts. På så sätt har den generella lönenivån sänkts.
Skillnaderna mellan bäst och sämst betalt kommer bara att öka.
Där -- och här.
De dyra spelarna finns det plats för i fortsättningen också. Men då krävs billigare spelare i tredje- eller fjärdekedjan. Spelarflykten och den taskiga ekonomin har gjort att intresset för allsvenska spelare är större än någonsin. Kostnaderna ökar -- men inte intäkterna från hockeyn.
I en tid som denna måste klubbarna jobba ännu hårdare för att utbilda egna talanger och försöka hitta de rätta guldkornen med röd prislapp.
Med eller utan lönetak.
