Tillbaka på svensk mark efter att ha trampat grekisk i en och en halv vecka.
Blev en låååång måndag med tidig uppstigning på Korfu, måååånga timmar på Schiphol i Amsterdam och inte hemma i sängen förrän runt midnatt.
Nej, det berodde inte på askmolnet, utan mera på tidtabellen med anslutande flyg och planbyte i sista stund.
Grekland är onekligen ett fascinerande land.
Kontrasterna. Historien. Traditionen. Värmen. Lugnet. Kaoset. Maten. Naturen.
Måste ha sovit under geografilektionerna i skolan, men jag trodde inte att det skulle vara så bergigt. Kände mig nästan som Kenny Bräck bakom ratten på alla slingriga vägar.
Vad som var bäst?
Det är svårt att komma ifrån historiens vingslag i Aten med Akropolis och att springa (!) ett varv på gamla olympiasatdion från 1896. Men där finns också det fängslande och sagolikt vackra landskapet kring Meteora med alla dess mäktiga klippor och kloster.
Men nu känns det helt okej att vara hemma.
På torsdag är det jobbdags igen.
Har bara på avstånd, och högst sporadiskt, följt hockeyvärlden från Platons land.
Svenskt VM-silver i Bratislava och med tanke på förutsättningarna är det väldigt bra jobbat av Tre Kronor. Att med ett så ungt lag ta sig hela vägen till final är stort.
Samtidigt: 1--6 mot Finland är inget vidare och inte första gången som Mårts mannar torskar en final och inte är som bäst när det gäller som mest.
Det kan inte vara en tillfällighet.
