Sökte Martin Laumann Ylven på jobbet i torsdags.
Ringde.
Messade.
Inget svar.
I går, strax före midnatt och när jag var på väg i säng, pep det till i telefonen.
"Heja heja heja Norge."
Behöver jag säga vem det var som hörde av sig?
Vet inte om man får erkänna sådana saker, med risk för att bli landsförvisad -- men mot slutet av matchen satt jag och höll på Norge. Inte så mycket var att Sverige var dåligt värt att vinna, utan för norrmännens enorma inställning och offervilja.
Såg ni hur många skott Lars-Erik Spets täckte i ett och samma byte i förlängningen? Såg ni hur vansinnigt bra Mathis Olimb -- där har Frölunda gjort ett kap -- var under hela matchen? Såg ni hur mycket Tollefsen spelade -- och som han gjorde det?
Och framförallt: såg ni glädjen efteråt?
Kjempeflott.
Nu är det naturligtvis ingen svensk panik för det. En förlust, i första matchen, behöver inte betyda ett dugg för resten av VM. Däremot fanns det inslag som måste rättas till: naiviteten, juniormisstagen, ineffektiviteten, inställningen, förmågan att förändra matchbilden. . . you name it.
Inte minst en sak förundrar mig.
Här pratar Pär Mårts ständigt om att vinna till varje pris.
Så vad görs från båset när det uppenbarligen är nåt som behövs?
Ingenting.
Där har Mårts något att bevisa.
Snacka går, men snacka så det går är svårare.
Om ni förstår vad jag menar.
