1--2 mot Skellefteå och det var precis sig likt från SM-kvartsfinalen i våras.
LHC sköt och sköt, men ett vilt kämpande Skellefteå försvarade sig skickligt och uppoffrande.
Trots kompakt övertag skapade inte LHC särskilt många öppna lägen i slutperioden.
Det ska sägas.
-- Vi fick försvara oss mycket och gjorde det bra. Det ingår också i ishockeyn, sa Christoffer Norgren när jag hälsade på i Skellefteås omklädningsrum efteråt.
Han är en av de stora, tunga pjäserna som gör det svårt för motståndarna att komma in på mål. Pavel Skrbek, Ivan Majesky och Jyri Marttinen är tre andra. Och så junnisarna Adam Larsson och Tim Erixon som håller en annan supertalang, David Rundblad, på bänken.
Nog har Skellefteå det bra ställt på backsidan.
Jag har tippat detta lag utanför slutspel, men det tror jag inte på längre. Inte efter den här starten. Det är tillräckligt stabilt och gediget för att räcka till kvartsfinal.
Minst.
LHC?
Tja, första perioden var alldeles för slarvig och energilös. Från och med andra halvan av den andra var det mycket hemmatryck och tillräckligt med chanser för åtminstone något mål.
Ett mål på 40 skott.
Det är för dåligt.
Det håller inte.
Samtidigt är det inte fel med åtminstone lite balans i kritiken. Med det lag som LHC har -- utan Hlinka och Hlavac -- finns det väldigt gott om habila elitseriearbetare, men inte många med stjärnstatus utrustade med en väl utvecklad förmåga att sätta puckarna i nät.
Det har blivit 25 mål på elva matcher.
Serieledande HV har gjort mer än dubbelt så många.
Man ska inte glömma det när alla tjatar om hur fullkomligt oduglig Slavomir Lener är.
Jag har själv många gånger påpekat att jag saknar ett grundspel och en styrka att få sitt lag att vända underläge till seger -- men allt är faktiskt inte svart eller vitt.
Inte ens i ishockeyns underbara värld.
