Titta, Stadsnätet har fått ordning på tekniken och jag känner mig lite för mycket upp i varv för att inta sängläge -- det får bli lite bloggande i stället.
Noterar att det inte kom många kommentarer under eller matchen i kväll.
Varför är det så? Varför är det så att så många tycker så mycket mer när det inte gått bra? Är det typiskt svenskt, är det typiskt Linköping . . . eller vad är det?
Varför är vi i allmänhet så dåliga på att ge varandra beröm och tala om när något verkligen är bra?
Självklart ska LHC ha kritik när de gjort sig förtjänta av det. Så måste det vara . . . för hur ska någon annars kunna tro på det när de hyllas för något bra?
Nu är det med ishockeyn som med livet i stort.
Det är sällan svart eller vitt.
Och man ska inte klaga för klagandets skull, då blir det bara löjligt.
Så, med några timmars distans till slutsignalen och 5--1 mot Frölunda:
Det var inte fantastiskt, absolut inte, och man inte ska dra för stora växlar av en match, absolut inte -- men det var mycket som var bättre än tidigare.
Jag gillade Fredrik Norrenas målvaktsspel och den trygghet det gav laget i övrigt.
Jag gillade Magnus Johanssons (nästan 31 minuters speltid!) och Niclas Hävelids sätt att visa vägen bland backarna.
Jag gillade den mer positionssäkra defensiven i stort, inte ens i andra perioden när Frölunda hade stort puckinnehav kändes det farligt så ofta.
Jag gillade sättet att resa sig, lyfta upp spelet och kontrollera matchen efter den snöpliga 1--2-reduceringen i början av tredje perioden.
Jag gillade Tony Mårtensson, som plötsligt hittade de öppnande passningarna och såg rappare ut i både ben och tanke.
Jag gillade hur många offrade sig och hade bra fart under skridskorna. Som Mikael Håkanson, som Sebastian Karlsson, som Andreas Jämtin, som Martin Laumann Ylven.
Jag gillade effektiviteten framåt, att det sköts mycket och att både Patrik Zackrisson och Mattias Carlsson spräckte sina nollor. "Du måste skjuta för att göra mål", det sa redan Rolle Stoltz på stenåld . . . förlåt, på sin tid.
Jag gillade att det jämfört med tidigare fanns betydligt mer inslag av att vårda pucken, av längre anfall och av bättre passningar.
Jag gillade spelet i numerärt överläge. Där har LHC ett vinnarvapen när så många matcher avgörs i 5 mot 4 och 4 mot 5.
Jag gillade rytmen i laget och Slavomir Leners sätt att coacha. Många var delaktiga i framgången och sånt är inte att förakta.
Som sagt, jag gillade mycket.
Men det var en match av oändligt många -- det är 144 poäng kvar att spela om -- och det ska också sägas att Frölunda har bekymmer. Stjärnspäckat på papperet, men med stor avsaknad av tunga, defensiva pjäser.
Fyra raka förluster och 6--20 i målskillnad var inget roligt facit att ha med sig hem på bussresan till Göteborg.
Vet ni förresten hur många poäng supervärvningen Per-Johan Axelsson gjort så här långt?
Nada.
Däremot gjorde han en ful slashing på Jocke Eriksson i slutsekunderna och fick matchstraff.
Frustration, kallas sånt.
