Allt var inte bra.
Absolut inte.
Men mycket var bättre, inte minst intensiteten, en mer samlad offensiv, effektivare uppspel med passningar i mitten och definitivt fler målchanser värda namnet än i många tidigare matcher.
Men lika sjutton förlängdes den trista sviten ytterligare.
Det är väldigt länge sedan som LHC gjorde mer än två mål under ordinarie tid. Nu räckte det ändå -- mot Färjestad som har samma problem och till och med gjort ett mål färre än LHC under hösten.
Så det finns fortfarande mycket att jobba med.
-- Vi har någon växel till, sa Hans Särkijärvi, LHC-tränaren.
-- Vi utmanade inte LHC tillräckligt. De behövde inte ens vara bra för att vinna, sa Niklas Czarnecki, kollegan i Färjestad.
För att LHC ska vara bra krävs att åtminstone ett antal av dem som ska vara bäst också är det.
Så var det nu.
Fredrik Norrena i målet. I stort sett genomgående bra backspel. Förstakedjan med Hlavac, Hlinka och Jämtin.
Men den här gången ska även flera av doldisarna hyllas.
Michael Holmqvist gjorde mycket nytta och var kanon i box play. Kalle Olsson likaså. Pontus Petterström såg rätt pigg ut (men jösses att det kan vara så svårt att göra mål).
Och framförallt:
Martin Laumann Ylven gjorde höstens bästa insats.
Tuff, tacklingssugen och sådär småelak som han ska vara för att göra maximal nytta.
LHC behöver ofta den energi det ger.
Tre mål.
Alla i power play.
-- The special teams are obviously very important, som Lener hade uttryckt saken.
Sällsynt korkad utvisning av Christian Berglund. Tydligen var det den första buttendingen (heter det så i bestämd form?) i elitserien sedan Nichlas Torp åkte ut för samma sak 9 oktober 2008.
17 LHC-poäng under första femtedelen av serien.
17 LHC-poäng under andra femtedelen.
Samma snitt även fortsättningsvis betyder 85 poäng och garanterad slutspelsplats.
/ PB
