Märkligt hur saker och ting kan förändras om man tänker efter lite.
LHC föll tungt mot Luleå, men spontant efter slutsignalen tyckte jag ändå att det var ganska mycket som var ganska bra. Mer energi, bättre fart och snabbare spelvändningar än i många tidigare hemmamatcher. LHC har spelat betydligt sämre, men vunnit tidigare.
Det står jag fast vid.
Men det är resultatet, det vill säga målen, som räknas och offensiven är just nu under anständig nivå.
Att Andreas Jämtin ska spela i tjeckkedjan behöver ingen tvivla på längre, men med Carl Söderberg på skadelistan saknas nästan helt anfallskraft i övrigt. Sedan Hlinka och Hlavac landade har LHC bara gjort usla nio mål (inklusive straffar och förlängning) på sex matcher.
Artisttjeckerna har svarat för fem av dem.
Det säger det mesta.
Om de övriga.
På det sättet är det ganska mycket som påminner om fjolåret. Med nya, även om de är nygamla, spelare in i laget förändras strukturen och du hamnar i något slags "hitta-våra-roller-dilemma". Men det håller inte att för många åker omkring och gömmer sig och inte (längre) gör det de ska. Det håller inte att för många bara är gedigna hockeyarbetare.
Det måste vara fler än Jämtin, Hlinka och Hlavac som hotar.
Skärpning krävs för att undvika en otäck streckstrid framåt våren.
Som tränare är det Hans Särkijärvis ansvar att med taktiska förändringar få till en vassare offensiv, men lik förbannat är det spelarna som måste göra jobbet, skjuta mer och vara tuffare och rakare när lägena dyker upp.
Och när jag tänker efter lite till: det var en jämn match där LHC spelmässigt kändes något, men bara något, bättre. Men vem av målvakterna svarade för flest avancerade räddningar?
Fredrik Norrena.
Absolut.
Det säger också en del.
Med det sagt fortsätter jag ändå att hävda att det underhållningsmässigt var en av höstens bästa i Cloetta center (vilket i och för sig inte säger så mycket). Mycket chanser, hög fart, heta dueller -- men taskig effektivitet.
Från båda håll.
/ PB
