Hans Särkijärvi, LHC-tränaren, säger att han vet vilka knappar som måste tryckas på för att få fart på spelet.
Då börjar det bli dags att trycka på dem.
Nu.
En match är ingen match och det här var en match efter ett långt uppehåll. I sådana här lägen gäller att inte låta det känslomässiga styra utan trots allt tänka efter före.
Men de negativa vibbarna är för tydliga för att inte ta dem på allvar.
På de sju senaste matcherna har LHC bara gjort åtta mål under ordinarie tid.
1,14 i snitt per match.
Det är uselt.
Som tränare är det Särkijärvis ansvar att få ut mesta möjliga av det manskap han har till sitt förfogande och under hösten har det varit för sällan som han lyckats. En sak att lyckas i svåra bortamatcher mot starkt motstånd. Men när det gäller att göra det med ett eget, konstruktivt spel mot lag som backar hem och gör det trångt har det misslyckats för många gånger för att det ska vara en tillfällighet.
Men att påstå att hela problemet ligger där är att göra det alldeles för lätt för sig. Det största bekymret är inte det som händer i båset utan det som inte händer på isen.
Tränaren har en viktig del och måste snarast hitta sätt för att vända den negativa trenden. Men framförallt är det spelarna som måste skärpa sig och slipa bort alla otäcka ojämnheter i både spel och attityd.
Som mot Timrå.
Bra i tio perioder av andra perioden.
I övrigt?
Ungefär som det sms jag fick i början av tredje perioden: "Det här är inte bra någonstans. . ."
1--4.
På hemmaplan.
Mot jumbon.
Jag har länge varit övertygad om att Timrå spelar i kvalserien till våren. Nu spelade man visst förståndigt efter sina resurser -- men visade egentligen ingenting som fick mig att revidera min uppfattning.
Timrå var ärligt talat inget vidare.
LHC var -- för att citera tränar-Särkijärvi -- under all kritik.
För många var för dåliga och framförallt var det den här gången stjärnorna som svek. Andreas Jämtin var ur balans och Hlinka & Hlavac ur form. För att nu nämna några. Tjeckerna hade en felprocent långt högre än normalt och var också de största syndarna när det gällde långa byten. En liten detalj, oansenlig kan tyckas, men lik förbannat inte alls oväsentlig.
Jag tyckte att Niclas Hävelid (som vanligt) var rätt bra. Att Erik Lindhagen såg piggare ut än på länge. Att nya kedjan med Arlbrandt, Söderberg och Figren ändå lovade en del.
Vad i övrigt var var mörker.
För ineffektivt framåt, för duttigt bakåt.
Som elitserien ser ut går det inte att ta någonting för givet. Om inget händer är det inte alls självklart att LHC kravlar sig upp över slutspelsstrecket.
Allting går utom små barn.
Men ingenting går av sig själv.
Det är många indragna i streckstriden, så det vill till att Särkijärvi trycker på de där knapparna.
Nu.
I övrigt:
Inte för att det är någon frälsare, absolut inte, men jag utgår från att Albin Lorentzon spelar i nästa match.
Joakim Lundström stod i Timråmålet för att Stefan Ridderwall blev magsjuk vid ankomsten till Linköping.
Att Ridderwall blev dålig blev rätt bra,´får man säga.
En märklig sak: har vid några tillfällen under hösten varit på LHC-träningar och efteråt känt att "fan, vilken bra fart".
Dagen efter har matcherna varit kass.
Varje gång.
Laumann-bingo må ha varit en rätt kul idé när den kom, men den har spelat ut sin roll nu. Ta bort.
/ PB
