För varje gång jag ser Timrå -- desto mer övertygad blir jag att laget spelar i kvalserien till våren.
Frågan är vad det säger om LHC.
Tre raka förluster mot jumbon nu.
Det är för dåligt.
Att förlora på det här sättet måste vara det värsta som finns. Nog för att Timrå var desperat, nog för att Jonte Hedström var fantastisk (så bra har jag inte sett honom på fem år) -- men LHC förlorade lika mycket på sin egen oskärpa, svaga spel och halvtaskiga attityd.
Ledning med 3--2 med fem minuter kvar var kanon med tanke på skräpmatchen.
Förlust med 3--5 var lika illa som det låter.
Efter lång väntan gav offensiven tre mål.
Då rasade defensiven ihop.
Jag kände taskiga vibbar redan efter ett par minuter (se tidigare blogginlägg) och mot slutet blev LHC för passivt.
Det var en lustig match och efteråt kändes det mest som "vad var det som hände?".
-- Jag fattar ingenting. Vi tappade förståndet, sa tränar-Särkijärvi.
Stjärnor som Fredrik Norrena, Magnus Johansson, Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac svajade betänkligt. Mikael Håkanson spelade läckert fram till Pär Arlbrandts andra mål, men noterades för --4. Johansson, Erik Lindhagen och Andreas Molinder hade --3.
Det som förvånar mest är att det är så vansinnigt ojämnt.
Med så mycket matcher är det fullständigt omöjligt att prestera bra hela tiden, men det måste finnas en gräns för hur mycket det får/kan svänga.
Mycket var bra mot både Färjestad och Luleå, ännu mer var dåligt nu.
Det är kontinuiteten, att spela bra (och därmed plocka poäng) i flera matcher i sträck som LHC måste hitta. Med den här ojämnheten finns ingenting som garanterar en slutspelsplats framåt våren.
Jo, jag tror fortfarande att LHC finns med där.
Men skärpning krävs.
Såg just att Magnus Johansson sammanfattade kvällen ganska bra på twitter:
"Blytung förlust o blytung kväll för undertecknad. Får bryta ihop o komma igen."
Något som var bra?
FAS-kedjan.
Och, trots allt, spelet i numerära underlägen.
Erik Anderssons speltid: 56 sekunder.
/ PB
