Det är naturligtvis att kasta glas i stenhus (eller om det möjligen är tvärtom?), för det ska ärligt erkännas att jag genom åren skyllt en och annan fotbollsförlust på domaren.
Men man bättrar sig med stigande ålder.
Nu ser jag att många hävdar att det var usla domare som avgjorde JVM-semifinalen.
Glöm det.
Det var det inte.
Det var de svenska misstagen som avgjorde.
Nog för att herrar Buchell och Laaksonen var allt annat än bra, det kan inte ens världens samlade domarbasar tycka, men faktum är också att småkronorna inte var tillräckligt bra när det gällde som mest. Det blev förlust på grund av den egna oförmågan, på grund av för stort risktagande och på grund av att de tänkta stjärnorna svek.
Jacob Markström är turneringens bäste målvakt, men släppte 2—3-målet alldeles för billigt förbi sig. Förstakedjan skapade knappt någonting. Mattias Tedenby . . . var han med? David Rundblad hade knappt ett rätt och framstod stundtals som ett av USA:s främsta anfallsvapen. Flera av de andra backarna blev stressade och spred puckar omkring sig. Och i båset förmådde aldrig Pär Mårts få igång manskapet.
2—5 låter mycket, men så stor var naturligtvis inte skillnaden.
Fast det är en klen tröst – nu kan det ta tid innan det dyker upp en lika stor guldchans i de här sammanhangen.
Och själv går man mest omkring och gäspar.
Det borde vara förbjudet med nattmatcher.
