Kom på mig själv att jag satt högt uppe (jo, pressläktaren är nästan i takhöjd) i kaffehallen och funderade på om det verkligen var en elitseriematch.
Det kändes inte som det.
Det kändes som en träningsmatch.
Jag tror att det tog 17 minuter innan första tacklingen värd namnet, när Sanny Lindström tryckte upp Martin Laumann Ylven i planket.
Det är ett exempel.
LHC var till synes helt utan glöd och energi. Från läktaren var det som om den genomtänkta matchplanen försvunnit någonstans på vägen från seriefinalen i Jönköping i torsdags.
Det saknades intensitet och passningsspelet var alldeles för fjuttigt och lättläst. Har förstått att många är upprörda och visst, lite mer kraft kan man allt kräva. Men både kroppsligt och mentalt är det omöjligt att vara bra i 55 omgångar.
Den insikten måste man trots allt ha.
Färjestadstränaren Tommy Samuelsson -- som, kors i taket, var riktigt kul på presskonferensen efteråt -- talade om att man lärt sig att hantera topplagen och möjligen är det så. Med ytterligare förstärkning (Mikael Johansson) på ingång är det inte fel att utfärda en värmländsk varning inför slutspelet.
