Vet inte om ni läst min krönika i dagens papperstidning?
Skrev bland annat så här:
"Det finns inget lag i elitserien som har en högre högstanivå än Linköpings HC. Men det är inte alltid som det går att spela sig till segrar. Ibland måste du kämpa dig till dem och nästan alltid måste du utgå från ett fungerande försvar.
Med så många spelskickliga lirare är det ingen konst att vara bra när allt flyter. Men vem leder laget när det går emot? Vem står upp när det blåser motvind? Vem ryter i när det slarvas och inte görs det enkla?
Där har LHC fortfarande en del att bevisa."
På det sättet var vinsten mot Luleå så viktig. Eller framförallt sättet den togs på. Det var inte snyggt nånstans, men det var en kampinsats som var tillräcklig för att vinna.
Det var j u s t en sådan seger som LHC behövde.
Nog för att det blev alltför avvaktande och passivt när ledningen skulle försvaras i slutperioden, men försvarsmässigt gjordes det fler saker rätt och var färre egna misstag än på sistone.
Fredrik Norrena var tät i målet, Daniel Fernholm gjorde bästa matchen på länge och Niclas Hävelid var bäst på plan.
Framåt tog t f lagkapten Tony Mårtensson sitt ansvar och ledde laget.
Det behöver inte alltid vara så flashigt.
Centerstjärnan kan göra mycket nytta ändå.
Tränar-Lener tog en smart time out strax före slutet för att ge de defensivt starkaste krafterna lite extra vila när det behövdes. Han matchade också konsekvent trion Fredrik Emvall, Joakim Eriksson och Pontus Petterström mot Luleås toppkedja med The Abbott-brothers.
Kanon.
Fortsätt så.
I slutspelet -- och på vägen dit.
