7--4 till LHC mot Djurgården och det var verkligen en häftig match i CC.
Rena rama vilda västern och hur underhållande som helst.
Åtminstone för publiken.
Slavomir Lener måste i alla fall ha fått några extra gråa strån i mustaschen. Hardy Nilsson, kollegan i Djurgården, var gråhårig redan innan.
Det var mycket som var bra -- inte minst spelet i numerära överlägen som avgjorde hela matchen -- men också en del som inte höll måttet. Och då pratar jag om defensiven.
I de tre senaste matcherna har LHC släppt in tretton mål.
Över fyra i snitt per match.
Det är för mycket.
En förklaring är att Fredrik Norrena (jodå, jag tror fortfarande att han kan ta LHC till guld) inte kommit upp till sin fulla potential i målet -- men framförallt handlar det om något annat.
Det gynnsamma tabelläget i kombination med offensiv lekfullhet/skicklighet och en smula bekvämlighet har gjort att det tummats på detaljer, skärpa och desperation.
Ett betydligt tuffare markeringsspel och en större beslutsamhet krävs om det ska bli ett lyckligt slut på säsongen. Nu saknades Andreas Pihl något enormt och främst det nykomponerade backparet Erik Andersson/Viktor Ekbom hade det tufft så länge de fick spela tillsammans.
-- Inte ofta det ser ut så här, sa tränar-Lener.
-- Fyra insläppta är inget vidare, men det var en sådan match och så länge vi vinner är det väl okej, sa mål-Norrena.
-- Märklig match. Kul att spela, men jag ser hellre att vi är effektiva framåt och har bättre kontroll bakåt, sa Andreas Jämtin.
