Var precis på väg från omklädningsrummet i Kinnarps arena när någon ropade.
-- Skosnöret, Bergsten! Glöm inte bort att knyta det!
Sa Sebastian Karlsson och skrattade.
Det var en sådan stämning i LHC-lägret efter 3--2 i seriefinalen mot HV 71. Glatt. Avspänt. Chansen till serieseger finns i allra högsta grad kvar efter Patrik Zackrissons sena avgörande.
"Häng dem högt", hette nån film med Clint Eastwood och det gäller också ofta när du kommer till målchanser i hockey. Om LHC varit effektivare när frilägena dök upp i andra perioden hade det inte blivit så spännande.
Det var nästan så att vi tappade räkningen på Stefan Livs alla parader.
-- Vi skulle ha avgjort tidigare, sa Pontus Petterström, sedan han först kollat med bloggen om övriga resultat för kvällen.
-- Nu vet vi att vi kan vinna härnere, sa mål-Norrena.
-- One hell of a hockeygame, sa tränar-Lener.
Visst.
Så var det.
Nu var HV rejält skadeskjutet på backsidan och med tanke på det var det inte mer än rätt att LHC till slut lyckades vinna. Men ishockeyn är nu en gång för alla inte så enkel.
Har klankat en del på defensiven på sistone, men den här gången var det betydligt bättre. Med tanke på att han hade så mycket mer att göra kan man säga att Stefan Liv vann målvaktsmatchen, men Fredrik Norrena vann hela matchen och det är trots allt det viktigaste.
Magnus Johansson såg piggare ut än på länge, Niclas Hävelid var visserligen inne på båda målen men hade några monsterbyten av högsta klass och Andreas Pihls återkomst betydde mycket för stabiliteten.
Framåt var Patrik Zackrisson -- vilket mål och vilken framspelning! -- och Jaroslav Hlinka vassast. Andreas Jämtins ständiga slit, inte att förglömma. Och ovannämnde Karlsson -- han med skosnörena, ni vet -- var stark och rivig.
14 matcher kvar och bara en poängs skillnad i toppstriden.
Räkna med raffel.
I potten: garanterad hemmaplansfavör genom hela i slutspelet.
Det kan bli guld värt.
