Per-Erik Johnsson (observera att jag inte längre kallar honom Johansson) uttryckte det bäst på presskonferensen efteråt:
-- Det kändes ungefär som att vi mötte oss själva från i fredags.
Så var det.
Timrå, som flög fram i premiären, var oväntat blekt medan LHC var ungefär som senast.
Bra fart, koncentrerat och en sjutusan till vilja.
Precis som Hans Särkijärvi vill ha det.
Nu är det bara två matcher spelade och väldigt mycket kvar, men starten har givit självförtroendet en kick i rätt riktning. Nu vet alla 1) vad som krävs för att vinna och 2) hur bra det blir när alla gör sitt jobb.
Det är inte fel att ha med sig i bagaget till mötet med guldstämplade HV på torsdag.
Det blir ett riktigt test.
Tränar-Särkijärvi hyllade karaktären och det gjorde han rätt i. Han räknade till elva--tolv täckta skott, vilket om jag fattade saken rätt är en ovanligt hög siffra.
Offerviljan var en förklaring till vinsten. Spetsen i numerära överlägen en annan.
Där hade LHC något som skadedrabbade Timrå saknade.
Och sen måste förstås Matt Murley nämnas. Det märks så tydligt att här pratar vi klasspelare. Inte bara för fyra mål på tre matcher utan för sättet att spela.
Rejäl och utan några stora fel.
Det var inga märkvärdiga fullträffar den här gången, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle och tycks ha en förmåga att hitta chanser som inte många andra ser.
Det är en sällsynt egenskap.
Jag utgår från att LHC kommer att göra vad man kan för att behålla honom resten av säsongen. Murley kan ge Hlinka & Hlavac nödvändig avlastning i målskyttet när så behövs.
På två matcher har nu LHC gjort tio mål.
Det är riktigt bra.
På två matcher har det bara släppts till 31 skott mot eget mål.
Sjutton vet om inte det är ännu bättre.
