1--4 hemma mot HV 71, andra raka förlusten och nio insläppta mål på två matcher.
Det är naturligtvis inte bra.
Men låt oss ändå inte glömma bort all vett och sans.
Jämfört med bottennappet mot Frölunda var det bättre den här gången.
Men var det tillräckligt bra?
Nej.
HV vann för att HV var bättre, effektivare -- och framförallt smartare.
Janne Karlsson fick matchen precis dit han ville. Tät defensiv och blixtsnabba kontringar när tillfälle gavs. LHC hade mest puck, sköt överlägset flest skott (41--22), men var för impotent och bjöd på luckor bakåt.
Precis som HV ville ha det.
Pang -- och LHC satt i fällan.
Gång på gång.
Allra tydligast var det i första perioden när LHC gick bort sig så ofta att 0--2 var i underkant. Andra perioden var bra och borde ha gett mer än ett mål i utdelning. I den tredje orkade inte LHC komma tillbaka efter tidiga 1--4.
Tandlöst och viljelöst, samtidigt som HV hade full kontroll och var hur stabilt som helst.
Ett styrkebesked så gott som något av mästarlaget.
Allra tydligast var skillnaden i numerära överlägen.
HV fick två chanser och gjorde mål på båda. LHC fick fyra chanser och gjorde . . . ingenting. Det var bara ostrukturerat, duttigt och helt utan fart.
På något sätt fick jag känslan att LHC i de senaste matcherna kommit tillbaka där man var när tjeckerna anlände och det förlorades mot både Färjestad och Skellefteå. För offensivt, för krångligt och för dålig fart.
Skjuter du 41 skott ska du kunna göra fler mål och definitivt skapa hetare lägen. Men då gäller det att visa offervilja och "sticka in näsan", som Claes Hellgren brukar uttrycka det i handbollssändningarna på tv.
-- Nu måste vi stoppa blödningen direkt, sa Michael Holmqvist, som gjorde mål och i min bok var bästa hemmaforward för kvällen.
Nu var inte konkurrensen direkt knivskarp, men ändå.
