Har haft en (i stort sett) ledig helg och försökt att ha det så också.
Blev födelsedagskalas i går, alldeles för mycket tårta och bra film (Valkyria) på kvällen.
Men en krönika till papperstidningen om HV:s SM-guld blev det förstås.
För er som inte läst den, här är den:
Man kan prata om den makalösa förmågan att avgöra i förlängning, man kan prata om att Stefan Liv alltid är bäst när det gäller, man kan prata om förstakedjan i allmänhet och om Johan Davidsson i synnerhet.
Inget fel i det.
Inte alls.
Men sett ur ett större perspektiv är det främst två saker som gjort att HV 71 nu tagit tre SM-guld på sju år under 2000-talet.
Kontinuiteten och vinnarmentaliteten.
Det finns en röd tråd i föreningen och när några få spelare försvunnit har de ersätts med några lika bra. Janne Ninimaa, Per Ledin, Oscar Sundh och inte minst Janne Karlsson, tränaren, tillkom nu och gjorde laget ännu bättre.
Jämfört med Djurgården fanns en större flexibilitet inom ramen för taktiken. En bred och balanserad spelartrupp ger formationer vars kompetenser kompletterar varandra. Och inte någon annanstans i hockey-Sverige finns ett lika stort hjärta för klubben. Man ska inte heller underskatta den betydelsen.
Tur är något man förtjänar och inget snack om att bästa laget vann.
Tack, förresten, för tidernas häftigaste SM-final, där precis allt kunde hända.
Och gjorde det.
