Om Djurgården vinner i kväll slutar matchserien 4--1.
Det låter som en solklar seger i semifinalen.
Det är det inte.
Det har varit fullt av rysare i en smått klassisk serie mellan två vansinnigt jämna lag. Det skiljde bara någon poäng efter 55 omgångar i grundserien och det känns inte som det skiljer mer nu.
Små marginaler är en trist och sliten klyscha.
Men den stämmer onekligen rätt bra.
LHC gjorde en utmärkt insats i 60 minuter, skapade mer klara lägen och borde ha avgjort (eller hur, Jaroslav Hlinka?). Fredrik Norrena har varit strålande i ena målet, problemet är att Gustaf Wesslau varit ännu bättre i det andra.
Sen var Djurgården överlägset i sudden death-perioden när LHC hamnade i egen zon i nästan fem minuter.
Nu har det blivit förlust i åtta raka förlängningar i slutspelssammanhang och det kan naturligtvis inte bara vara en tillfällighet.
Möjligt att det saknas det som populärt kallas för vinnarkultur, möjligt att det krävs fler som vet vad som krävs för att vinna och som är villiga att göra det.
Det är inget man lär sig över en natt.
Det tar tid.
Det tar år.
Många år.
1--3 blev 4--3 i kvartsfinalen mot Frölunda och självklart är det inte omöjligt att få till en vändning. Men frågan är om LHC orkar. Det blev bara spel på tio forwards i går och det såg onekligen tröttkört ut på slutet.
Det är stor fördel Djurgården, som med sitt konsekventa malande och intensiva skridskoåkning liksom suger energi ur motståndet.
Det vore bara löjligt att påstå något annat.
Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det blir en ny rysare i kväll.
