Säsongen tog slut med ett ras.
Det är naturligtvis inte godkänt att på det sättet vika ned sig i en semifinal, lika lite som det är okej att förlora fyra raka förlängningar i detta slutspel --men att, som jag såg i någon kommentar, kalla det för superfiasko är bara löjligt.
LHC var ett mål från serieseger och är tredje bäst i Sverige.
Sorry, men det kan inte jag kalla för fiasko.
Inte ens misslyckande.
LHC har gjort en godkänd säsong och en förlorad semifinal är inget att gråta över.
Djurgården vann för att Djurgården var bättre.
Inget konstigt med det.
Egentligen.
Däremot finns självklart plats för självrannsakan. För att ta sig hela vägen krävs en tuffare inställning och vinnarattityd för att vara som bäst när det gäller som mest. Slavomir Lener har inte fått ut maximalt av laget och alltför ofta misslyckats med att få in tillräckligt med energi och desperation.
Hans Särkijärvi har i Skellefteå fått alla att offra sig hänsynslöst för varandra och kan han bidra med det även i Linköping är mycket vunnet. Det låter inte alls dumt med tydligare disciplin, klarare ramar och tuffare inställning.
Sen går det inte att komma ifrån att skadeeländet efter OS påverkade negativt. Det vände säsongen. Fotskadan på Patrik Zackrisson spräckte en av de tänkta toppkedjorna och betydde mer än vad många tror.
Det är lätt att se att truppen varit för tunn nu på slutet.
LHC var både fysiskt och psykiskt dränerat efter ett tufft slutspel.
