Stod i en och en halv period och tänkte att "det här ser bra ut inför slutspelet".
LHC dominerade klart. Svårt att göra mål på. Starkt i både power play och box play. Just den typen av detaljer som betyder mest i ett slutspel.
Men så hände något.
Det som kunde ha varit 4--0, 5--0. . . ja, till och med 6--0 var plötsligt 3--1.
LHC hamnade i den där otäcka bekvämlighetszonen och tappade ödmjukheten, samtidigt som Modo såg chansen och forcerade vilt.
Det gav en sensationell vändning och en rejäl käftsmäll.
Starkt av Modo, men LHC gav bort matchen.
Så kändes det.
Några avgörande faktorer:
Patrik Zackrisson x 2, Jari Tolsa, Jaroslav Hlinka och säkert någon jag glömt hade öppna lägen att göra det där fjärde hemmamålet. Alla missade. Fredrik Norrena missade grovt före 2--3.Bara två sekunder återstod av andra perioden när Nicklas Danielsson kvitterade. Ett lag var desperat. Det var inte LHC. Modo spelade smågrisigt och på gränsen -- och tilläts att göra det. Nog kan jag förstå irritationen över att det inte blev fler Modoutvisningar.
Men det var definitivt inte domarnas fel att LHC förlorade.
Det såg man till själv.
För många dumma utvisningar den här gången också.
För med en dårens envishet vidhåller jag att formen är god -- om man visar bättre disciplin och håller sig på banan.
