Ju mer jag tänker på det, desto mer kändes den svenska OS-förlusten mot Slovakien som när LHC torskade mot Skellefteå i kvartsfinalen i fjol.
En sak när spelet kunde kontrolleras på sina villkor -- något helt annat när det skulle jagas och ta sig förbi den uppställda köttmuren.
Då körde Sverige fast.
Då körde LHC fast.
Ingen kan säga annat än att Sverige och LHC hade på papperet bättre lag med större stjärnor och skickligare spelare. Ingen kan säga annat än att Slovakien och Skellefteå stred och kämpade mer för varandra.
Problemet för Sverige, och för den del för LHC, var att det saknades en plan B när den vanligtvis framkomliga vägen inte fungerade. Eller en plan kanske fanns, men det saknades spelartyper för att genomföra den.
Vi hade behövt mer fart, mer explosivitet och mer "rakt på mål-mentalitet".
Självklart har Bengt-Åke Gustafsson ett stort ansvar för misslyckandet (nej, inget fiasko). Men att han skulle sluta redan nu? Nja, det skulle bara röra till det ytterligare inför VM.
Bengt-Åke är en tjurig jävel och det kan vara både en styrka och svaghet. Men han är för egensinnig och för mycket utan struktur när det gäller coachning och övriga delar av sitt ledarskap. Det blir för mycket av "äh, det löser sig nog till slut".
Mot Slovakien bänkades Peter Forsberg när han såg bra mycket piggare ut än tidigare under turneringen. Johan Franzén placerades i fjärdekedjan och blev kvar där under hela turneringen. Bröderna Sedin fick 14 minuters speltid i kvartsfinalen.
Genom att för länge i turneringen snurra runt på fyra femmor blev det för många -- vana vid betydligt mer speltid i sina NHL-lag -- som tappade tempo och kom in i den svenska lunken.
Genomgående bäst i svenska laget: Nicklas Bäckström (framförallt han), Daniel Alfredsson och Mattias Öhlund.
Men det räckte inte när för många andra underpresterade.
Inklusive Bengt-Åke Gustafsson.
