Känslor på isen gav gav känslor på läktaren.
Det var länge sen det var så bra drag i Cloetta center. Och inte ett enda könsord från klacken på hela kvällen.
Kanon.
Kul match i högt tempo, med mycket intensitet och häftiga vändningar. Sen kan jag förstå alla Frölundafans -- jag har själv en sambo som hör till det släktet -- suckade tungt efteråt.
Att göra en så bra match och lik förbannat inte få någon poäng med sig.
Det smärtar.
För LHC var det naturligtvis viktigt att vinna, men ännu viktigare var sättet man gjorde det på. Att komma tillbaka från underläge, att vända och att avgöra i slutet.
Det är sånt som gör gott för moralen.
Thomas Andersson, domaren, fick mycket kritik efteråt och det kan jag förstå. Det svängde lika mycket i bedömningen som en serpentinväg i Alperna.
-- Han var grymt ojämn, sa Tony Mårtensson.
Bara att hålla med.
Det kan inte vara lätt för spelarna att veta vad som gäller när det som är tillåtet ena stunden inte är det nästa. Som när Mårtensson blev utvisad för tripping med bara några minuter kvar.
Billigt?
Det är bara förnamnet.
-- Usch, det är hemskt att sitta i båset i sådana lägen. Du känner dig så ensam, sa LHC-centern.
Han har sett seg ut på slutet, men nu var benen piggare. Ingen tillfällighet att det var nummer nio som avgjorde i slutperioden. Och definitivt ingen tillfällighet att båda målen kom i power play.
Där har LHC ett vinnarvapen i fortsättningen också.
Två mål och ett assist innebär att poängkungen nu är uppe på 57 poäng. Det är åtta matcher kvar och "personliga rekordet" på 67 poäng från 2007--08 finns inom räckhåll.
Frölunda slåss om en slutspelsplats och det är inte alls orimligt att det kan bli nya, heta möten framåt våren. Men att segern nu skulle ha nån betydelse då -- nej, det tror jag inte på.
Det gör inte Tony Mårtensson heller.
-- Äh, det där med att sätta sig i respekt inför slutspelet är bara skitsnack. Förutsättningarna ändras för alla och gamla matcher spelar ingen roll, sa han.
