Jag ska inte påstå att det var särskilt bra eller särskilt vackert.
Men det var starkt.
Om inte Daniel Henriksson varit så brahade LHC varit i hopplöst underläge efter två perioder mot Djurgården. Nu var det bara ett måls differens och målvaktens storspel innebar att det var möjligt med en vändning.
Nu blev 0--1 till 2--1 på några lyckominuter i slutet.
Det visade på tålamod och karaktär.
-- Första perioden var den bästa vi gjort den här säsongen, sa Djurgårdstränaren Thomas Po. . . förlåt, Montén på presskonferensen efteråt.
Den andra var inte dålig den heller och inget snack om att LHC var illa ute. Om jag fattade saken rätt var det ganska hårda ord som utväxlades i serieledarens omklädningsrum inför tredje perioden.
Slavomir Lener, tränaren, och Joakim Eriksson, lagkaptenen, gick på hårt.
-- Klart att man måste lyssna på sin kapten. Han har nästan alltid något vettigt att säga, sa Mikael Håkanson och log efteråt.
Sen hyllade han också Henriksson.
-- Det är honom vi får tacka för de här tre poängen.
Djurgårdens svit på fem raka vinster bröts, men stockholmarna har ett bättre lag än vad tabellplaceringen visar. Förstaformationen med Marcus Ragnarsson, Andreas Holmqvist, Fredrik Bremberg, Kristofer Ottosson och Niklas Anger är välkomponerad och en av elitseriens bästa.
Kanske den allra bästa just nu.
Bremberg spelade läckert fram till 1--0 och var på vippen att med en liknande passning fixa 2--2 i slutet.
Har sagt det tidigare och gör det igen. LHC har ett lag som är byggt för slutspel och som är som bäst när spelet är som enklast. På hemmaplan när det ska anfallas och konstruktivitet är ett nyckelord överarbetas situationerna alldeles för ofta.
Att s p e l a ut varenda lag i Cloetta center är långt i från alltid den bästa taktiken.
