Gomorron världen.
Hade tänkt att skriva av mig diverse tankar här på bloggen när jag kom hem från Göteborg i går natt, men slocknade nästan direkt.
Det får bli nu i stället.
För det första:
Ber om ursäkt, alla LHC-fans, om jag upprörde er med mitt sedvanligt taskiga tips. Men jag trodde verkligen att LHC hade haft sina stora chanser att vinna i Göteborg.
Nåväl.
Ibland är det kul att ha fel.
Det borde bli en tisdag att minnas i CC.
Jag ska inte ge mig in och tippar här och nu, det blir bara fel, men klart att det nu är fördel LHC. Med det förväntade hemmastödet, med den positiva trenden och med fler stjärnor som klivit fram.
Samtidigt:
Ju längre fram du kommer i en matchserie, desto mindre betydelse brukar favören av hemmaplan ha. Fortfarande är pressen tyngst på LHC, som nu är favorit hos alla och som måste vinna för att inte säsongen ska bli ett misslyckande (så är det i och för sig för Frölunda också, men med tanke på den taskiga grundserien är inte förväntningarna varit lika högt ställda där).
Då är det lätt hänt att det blir spänt.
Det är en fullt mänsklig reaktion.
Som det så populärt brukar heta nu för tiden så är det LHC som har momentum. Precis som det var i matchen i går ända fram till dubbelutvisningen i andra perioden.
Där och då hittade Frölunda tillbaka in i matchen, även om det inte blev något mål under de två minuterna. Men reduceringen kom två gånger om och slutet blev en rysare, delvis beroende på att Sören Persson (framförallt han) och Marcus Vinnerborg hittade några utvisningar som inte alla såg klockrena ut.
Oavsett det:
Det häftiga är att de mentala processerna kan svänga så snabbt.
Från match till match eller till och med i samma match.
LHC har fler och bättre toppspelare och det kan avgöra.
Men det här är inte avgjort än.
Inte på långa vägar.
