Niklas Andersson gillar att jobba övertid.
Först avgjorde han kvartsfinal 1.
Sen avgjorde han även kvartsfinal 3.
I förlängning båda gångerna.
Blytungt för LHC och nu handlar det om att visa karaktär för att klara den tunga psykologiska smällen. För en sådan var det. Det märktes tydligt på alla tunga suckar och tomma blickar efteråt.
Det smärtade.
Rejält.
Christian Engstrand, som kom in och storspelade i målet, ville inte komma ut och prata alls.
Men till slut gjorde han det.
På det sättet påminner han väldigt mycket om Fredrik Norrena.
Vinnarskallen är densamma.
LHC gjorde en som helhet bra och taktiskt driven bortamatch, men blev för passivt i tredje perioden och såg onekligen tröttkört ut i den fjärde. Engstrands storspel -- så cool, så trygg, så bra -- gjorde att det kunde ha räckt ändå, men nu blev det inte mer än nära.
Jag gillade hur många av spelarna tydligt offrade sig för sin nye målvakt, hur Niclas Hävelid var en gigant i försvaret och hur tredjekedjan med Fredrik Emvall, Jocke Eriksson och Sebastian Karlsson fullföljde sina defensiva uppgifter.
Däremot går det att kräva mer av några av de offensiva stjärnorna. Framförallt Jan Hlavac, som den här gången var för obeslutsam och duttig.
Nu känns det som om LHC måste vinna båda de närmaste matcherna i Linköping för att ta sig vidare. Pressen är tung på serietrean och det är mental fördel för Frölunda.
Dessutom: att vinna två matcher i rad mot så tufft motstånd är inte lätt.
Oavsett hemma- eller bortaplan.
Och för Christian Engstrand väntar nästa stora prövning.
Att vara så här bra tre matcher i rad -- på bara fem dagar.
Det är långt i från alla som behärskar den konsten.
