4--2 till LHC mot Skellefteå och det var länge sen jag hörde så många spontana applåder bland publiken.
Vad lär vi oss av det?
Jo, att sådana här kämpasegrar uppskattas mer än de som slutar 5--0 och avgörs av skicklighet och briljans.
Nu saknades många tunga namn och då var det doldisarna som låg bakom vändningen (för en sådan var det, 1--2 efter första perioden kunde ha varit mer och även i början av andra var det Norrena som höll siffrorna nere). Det var viktigt. Och minst lika betydelsefullt: stjärnor som Hlinka (inte minst han) och Mårtensson jobbade häcken av sig.
Det är på det sättet som LHC kan nå framgång i slutspelet.
Att alla jobbar så in i den, att även "vattenbärarna" producerar -- samtidigt som toppspelarna kliver fram och avgör det med lilla extra.
Det är den helheten som LHC måste få till.
Och så måste förstås så många som möjligt av de skadade spelarna komma tillbaka så fort så fort som möjligt. Om jag fattade saken rätt hade både Andreas Pihl och Jan Hlavac spelat med hjälp av sprutor i dag -- om det varit slutspel.
