LHC har sjunkit som en gråsten genom elitserietabellen på sistone. Jag tyckte det var en lovande inledning mot Frölunda, men i period två och tre var aldrig LHC riktigt nära att hota Frölunda.
Det är sanningen.
Men kris?
Nej, det är ett för starkt ord.
För Modo, som är formsvagt och riskerar att hamna i kvalserien, är det kris. Katastrof?
Definitivt inte.
Det är inget ord som överhuvudtaget hör hemma i idrottens värld.
Har skrivit en krönika om LHC-svackan till måndagens papperstidning och i korthet handlar den om att inse sina begränsningar. LHC kan inte fortsätta att spela svårt och krångligt när man inte har spelarna för det. Det enkla är inte alltid så vackert, men det är nästan alltid effektivare.
Många är starkt kritisk till Slavomir Lener och det kan jag förstå. Jag har också känt att det saknats linjer i spelet och en plan för hur matcher ska vändas, men nu tycker jag att det är för lätt att skylla på dålig coaching.
Lener har ett stort ansvar, men det har spelarna också. Det gäller att var och en av dem också tar sitt ansvar. För LHC måste snabbt hitta balansen och en lösning på problemen. Det är bara tre matcher före slutspelet och glöm det där med att ”bara trycka på en knapp till kvartsfinalen”.
Så enkelt är det inte.
Det är lätt att tro värvningen av Mika Noronen kan ha skapat en osäkerhet kring målvaktsfrågan. Att inte Daniel Henriksson är lika bra som för några veckor sedan är i alla fall tydligt.
Han var inte dålig mot Frölunda, men åtminstone något av målskotten kunde han ha klarat.
Efter lördagens resultat känns slutspelslagen klara. LHC och Frölunda kan mycket väl hamna på platserna fyra och fem och då är jag rätt säker på att lagen möts i slutspelet igen. Jag har svårt att tro att någon av de andra klubbarna har lust att välja det motståndet redan till kvartsfinalen.
