Det var inte svårt att hitta rätt ord för att beskriva stämningen i LHC:s omklädningsrum efter segern mot Södertälje.
Lättnad – och självkritik.
--We needed these points big time, sa Slavomir Lener.
--Det är mycket som måste bli bättre, sa Jan Hlavac.
--Stundtals var vi katastrofalt dåliga, sa Jocke Eriksson.
Inget snack om att det var en viktig och efterlängtad seger, men vi ska inte glömma att LHC faktiskt höll på att förlora igen.
Mot Södertälje.
Som tagit 8 av 51 poäng efter jul.
Som varit klart för kvalserien sedan urminnes tider.
Ovannämnde Eriksson var som vanligt klarsynt i sin analys och hymlade inte om att domaren Pehr Claessons insats också hade del i segern. Det var en del tveksamma domslut och väldigt många av dem gick i hemmafavör.
--Jag är inte alls säker på att vi vunnit om vi fått den hjälpen, sa LHC-centern.
Ni kanske såg hur lagkaptenen efter 5—5-målet åkte fram till ståplatspubliken, dunkade klubban i plexiglaset och hetsade klacken att höja rösten.
--Möjligt att jag gjort det någon gång tidigare i Södertälje, men inte här. De skrek att vi skulle visa hjärta och jag fick en stundens ingivelse att försöka få dem att förstå hur viktiga de är. De blir som en extra medspelare när de hejar och hade lika stor del i vändningen som vi. Varför tror du att Rögle kommit tillbaka och vänt så många matcher? De har Sveriges bästa publik på det sättet, sa Eriksson.
Inte mycket var bra med LHC-spelet, det fanns exempelvis inget försvar för försvaret, men visst fanns en del positiva inslag: vinsten efter fem raka förluster, kraftsamlingen i slutet, något bättre fart och framförallt spelet i numerära överlägen. Fem av sju mål i den spelformen sedan främst firma Hlavac och Hlinka visat vägen.
. . . men nu är det snart slutspel och då måste tjeckstjärnorna börja spela i egen zon också. I spelet fem mot fem slutade HHH-kedjan (Hlavac, Hlinka, Håkanson) på -- minus 2.
Det är för dåligt.
