Oj, vilka reaktioner på värvningen av Andreas Jämtin.
Snacka om att väcka känslor.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen.
Jag gillar den skarpt.
Du måste onekligen ha gjort något bra när du berör så många och så mycket.
Hade ett längre snack med nyförvärvet i går och fick ett klart positivt intryck. Erkänner att jag också då och då tyckt att han betett sig svinaktigt på isen, men på något sätt hyser jag en slags hatkärlek till just den spelartypen.
Det började redan med Graeme Souness i Liverpool på 70-talet.
En jävligt bra spelare -- men elak och inte minst utrustad med ett stort hjärta som ständigt bankade för att vinna.
Jag är svag för den typen och ler för mig själv när Jämtin säger:
-- Jag vet när vi spelat i Linköping tidigare, när man gått bärsärkargång och hela arenan vibrerat av busvisslingar . . . det gör att laget svetsas samman. Det blir vi mot alla dom.
Och:
-- Det gäller att skicka budskap till motståndarna att "gör vad ni vill, ni kommer ändå inte att lyckas. För mig spelar det ingen roll vem som gör det ena eller andra. Bara laget vinner.
Forwarden kommer att göra nytta, inget snack om det. Men glöm inte att han kommer från en misslyckad sejour i Nordamerika och att det kan ta ett tag att reparera ett sargat självförtroende. Tid och tålamod blir två viktiga faktorer för att få igång retstickan på allvar.
Fansens reaktion visar att han har ovanligt mycket att bevisa. Men några vinster, några mål, några tacklingar och några uppoffrande aktioner i övrigt så tror jag att han rent av kan bli publikfavorit hos LHC-supportrarna.
Det gäller bara att visa att han brinner lika mycket som tidigare.
Dessutom: som supporter till ett lag -- då är det väl laget man stöttar, oavsett vilka som spelar i det? Eller har jag fel?
Värvningen ökar också kraven på Slavomir Lener. Många bra spelare vill ha mycket speltid, men alla kan inte få det och då gäller det att hålla alla på humör.
Det gäller att det inte sprids någon negativ energi från omklädningsrummet och ut på isen.
