En sak kan man säga om LHC-säsongen så här långt.
Det svänger.
Så in i den.
I 30 minuter var det en mardrömsmatch mot Modo, långt under acceptabel nivå. Bra blev det väl egentligen aldrig någon gång, men i alla fall tillräckligt för att vända och fixa två poäng.
Med tanke på hur det såg ut ska LHC vara nöjt med det.
Prestationen?
Nej, den är det inte många som ska vara nöjda med.
Problemen handlade till att börja med mest om halvtaskig inställning.
Hemmamatch mot nästjumbon -- då visade lättjans fula tryne upp sig under en, som tränar-Särkijärvi uttryckte det, "riktig katastrofperiod".
Det var inte med läckert och konstruktivt spel som vändningen kom.
Det var med hårt jobb, Andreas Jämtins enorma glöd, Fredrik Norrenas vassa parader och en del tur.
Anfallen måste bli längre och mer samlade -- vilket också innebär att man inte tvingas ödsla så mycket energi i försvarszon. I defensiven krävs snabbare beslut och bättre skärpa -- vilket i sin tur öppnar för vassare offensiv.
Ni ser.
Allt hänger ihop.
Nu var det Andreas Jämtins fullständigt ologiska 1--2 som vände matchen. Just i det läget var Modo än mer överlägset än i första perioden och hade 24--13 i skott på mål.
-- Tufft att inte få mer än en poäng, sa Ulf Samuelsson, tränaren, och jag förstår honom.
Bäst 1: Fredrik Norrenas dubbelräddning på Niklas Sundströms skott i förlängningen.
Bäst 2: Andreas Jämtins enorma glöd -- och hur han förmådde huvudet kallt när främst Modo-Tollefsen ville tjafsa.
Bäst 3: Mattias Bäckman missade en del i början, men fortsätter att ta för sig. Michael Holmqvists bästa (?) match i höst. Moralen att gå från 0--2 till 3--2. Bra för Hlinka att spräcka poängnollan. Jan Hlavacs avgörande straff. Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt.
Bäst i övrigt?
Nja, inte så mycket, va?
/ PB
