Här är min korta krönika från lördagstidningen.
Lovar att återkomma med mer tankar under dagen.
Nu ska här 1) klippas gräset för sista gången i år (?), 2) tvättas bilen och 3) ätas av hustruns utsökta äpplekaka.
Det gäller att passa på när man är ledig.
/ PB
Linköpings HC har tagit elva poäng på sju matcher i ishockeyns elitserie. Betydligt sämre än i fjol, men en okej start på en elitserie där det inte går att förutse något och än mindre ta något för givet.
Det är väldigt, väldigt mycket kvar.
Färjestad kommer inte att ligga sist om en månad, om nu någon trodde det.
Med det sagt:
Fortfarande finns tydliga brister som måste rättas till.
Den mest illavarslande är oförmågan att hantera aggressivt spelande motståndare som framförallt sätter backarna under tung fysisk press. Hur många gånger under de här matcherna har LHC mer eller mindre oförskyllt spelat sig fast i egen zon?
Jag har tappat räkningen.
Insatsen mot Skellefteås virvlande Norrlandshockey var det mest påfallande exemplet. Nu väntar Luleås duracellkaniner borta på tisdag och det blir ett rejält test.
Nog för att många försvarare är spelskickliga, men utan rätt balans går det inte. Det krävs snabbare beslut, bättre skridskoåkning och enklare uppbyggnad bakifrån. Det gäller Magnus Johansson, det gäller Johan Åkerman och det gäller alla andra.
Defensiven skriker efter en stor och stark tuffing, offensiven efter ett bättre eget spel. Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac är inga frälsare, men kommer att göra det här laget bättre.
Framåt.
Inte bakåt.
