Om inte, trogna bloggläsare, så har ni den här:
Inte alla vackra sagor slutar lyckligt. Men den här gör det. Jörgen Jönsson fick sluta på topp och kröna en sanslös karriär med ännu ett guld.
Ett värdigt slut för en stor mästare.
Ingen kan påstå att Färjestads nummer 21 är Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna. Men med 285 landskamper är han den meste. När lagkaptenen Rickard Wallin överlät till guldmakaren att lyfta SM-bucklan var det gåshud upp till öronen.
Det går inte att nog betona veteranerna Jönsson och Peter Nordströms betydelse. Inga var så bra när det gällde, inga har så intensivt längtat efter ett nytt guld, inga har så ofta visat på betydelsen av smarthet och desperation.
Vet att jag i höstas skrev något i stil med att ”se upp för Färjestad, något säger mig att värmlänningarna blir farliga i vinter”.
Jag hade rätt.
För en gångs skull hade jag verkligen det.
3–2 i femte SM-finalen, artonde raka hemmasegern i Löfbergs Lila Arena, guldhattar på och säkrad fest på torget i Karlstad. På tretton spelade slutspelsmatcher har det blivit tolv vinster.
Det är ruskigt imponerande.
Man kan prata om veteranerna, man kan prata om målvaktsmonstret Jonas Gustavsson och man kan prata om succéduon i båset, Tommy Samuelsson och Per-Erik Joha . . . förlåt, Johnsson. Men det är det genuina lagbygget Färjestad som spelat hem guldet.
Med så många kreativa forwards, med så många formtoppade backar är det hela tiden olika spelare som klivit fram. Vem hade räknat med Holös? Vem hade räknat med Holtet? Av utespelarna är det bara ovannämnde Wallin som kan räkna med en plats i svenska VM-laget. Det säger rätt mycket om bredden, effektiviteten och djupet i uppställningen.
Alla tycker om Färjestad, men inte alla tycker om Färjestad.
En värmländsk dynasti där vinnarkulturen sitter som fastnaglad i väggarna. Där finns både självförtroende och kaxighet.
Ett guldrecept så gott som något.
Lite andra finaltankar, med en natts distans:
Inget snack om det var Sveriges två bästa lag som gjorde upp.
Nej, det var inte domaren Thomas Andersson som avgjorde matchen. Men det skulle inte skada med lite mer konsekvens. Och varför fick inte Marcus Winnerborg, som var strålande i tisdags, fortsätta? Ofattbart.
Det var verkligen en häftig och rafflande avslutning. Men Färjestads stabila försvarsspel avgjorde. Det har nästan varit stört omöjligt för motståndarna att tränga igenom den värmländska muren.
Förstod verkligen Färjestadsveteranernas betydelse när Peter Nordström intervjuades efter fjärde finalen och sa:
--Vi är på varandra hela tiden. Vi sa att det här duger inte. Ska vi vinna, då måste 23 spelare göra sitt jobb. Annars vinner man inte. Så enkelt är det.
Omöjligt att trots allt inte vara ruggigt imponerad över det som HV åstadkommit i detta slutspel med ideliga underlägen, med en sällsynt förmåga att komma tillbaka och en stark tro på sig själva.
Men till slut blev det för mycket. Till slut tog bensinen slut.
Med Jan Hrdina långtidsskadad, med David Petrasek i båset i stället för på isen och med Johan Davidsson påtagligt plågad av magmuskelskadan var det inte så konstigt.
Men tänk om Jukka Voutilainen satt straffen i tisdags. . .
Funderar på vad finallagen har som inte LHC hade den här gången.
Som vinnarkulturen, som förmågan att vara som bäst när det gäller som mest, som den taktiska organisationen och disciplinen där alla spelare vet vad som ska göras och gör det, som den höga farten både offensivt och defensivt, som två storspelande målvakter och som de snabba, precisa och långa spelvändningarna.
Färjestad har verkligen visat hysterisk form under 2009.
27 segrar och bara fyra förluster på hela året.
Då är man värdiga mästare.
Plusbetyg till alla er som orkat läsa hela det här låååånga inlägget.
Jag har full förståelse för om ni somnade någonstans halvvägs.
