Är man sportnörd, så är man.
Avslutade en hockeyfylld tisdag med lite fotboll i tv-soffan.
60 minuters blågul ångest, men till slut 5--0 mot ett landslag som garanterat fått stryk av Åtvidaberg och övriga topplag i superettan.
Vansinnigt trött på expert-Bosse P och inte minst tjatet om Ola Toivonens enorma storhet. Nu var det när San Marino fått en man utvisad, sanslöst loje Toivonen bytts ut och Johan Elmander fick flytta in centralt som det löste upp sig.
Satt och funderade på Zlatan Ibrahimovic.
Förutom några sena, öppnande passningar var han ärligt talat bedrövlig.
Slarvig, gnällig och feltajmad.
Och, det kanske låter som en skitsak och det må så vara, men ska inte en lagkapten åtminstone vara med och jubla efter ett mål? Av tv-bilderna att döma gjorde inte Zlatan det enda gång den här kvällen.
I vanliga fall en fantastisk fotbollsspelare, vi har naturligtvis ingen som är i närheten, men en kapten som leder sitt lag i med- och motgång?
Inte i min värld.
Superstjärna?
Japp.
Kapten?
Nope.
Överlägset bäst: Kim Källström, som hade känsliga vänsterfoten med i flera av målen.
Viktigast: Sverige på väg mot EM.
Det får se ut hur som helst.
