En skitmatch är en skitmatch även om den till slut inbringar tre poäng.
Så var det i CC under kvällen.
Kortkort sammanfattning:
HV gjorde en bra bortamatch i knappt 55 av 60 minuter.
LHC gjorde en bra hemmamatch i drygt 5 av 60 minuter.
Då kan det bli som det blev.
Från 0--1 till 2--1 på några minuter.
That´s hockey, folks.
Ingen kan ta ifrån LHC det starka i att konstant jobba vidare, trots att inte spelet fungerar och frustrationen pumpar ur öronen.
Då kom vändningen till slut.
Det gav tre blytunga poäng som moraliskt var värda ännu mer.
Men spelmässigt var det inte godkänt. När den så viktiga förstapassningen ständigt gick till fel adress blev det, förutom några enstaka attacker av förstafemman, inte mycket konstruktivt framåt.
Det saknades både kraft och kvalitet.
Det är ingen hemlighet, och inget fel, att LHC vill spela rakt, men på läktaren stod vi och funderade om det var på väg att få till överdrift. Vad ges för förutsättningar att briljera med eventuell skaparkraft och kreativitet? Ska det vara så mycket mer av "dump and chase" i stället för kontrollerad ishockey med eget puckinnehav? Är det rent av så att de taktiska direktiven stundtals begränsar frihet och handlingsutrymme?
Ställde frågan till flera spelare i omklädningsrummet efteråt.
Och fick samma svar:
-- Nej, vi ska spela mer. Men vi har inte fått till det som vi vill så här långt.
Ändå står LHC på åtta poäng av nio möjliga.
Det är det mest imponerande av allt.
/ PB
