LHC-genrep mot Södertälje i kväll.
Som om någon bryr sig.
Jag gör det inte.
Efter samråd med SSK i går beslutades att spela matchen som planerat trots allt det tragiska som hänt. I min värld hade det varit bättre att ställa in. Jag förstår inte varför man ska spela.
Man kan säga att livet måste gå vidare och självklart är det så. Självklart kan det vara ett sätt att hedra minnet av de som omkom. Men en simpel jävla ishockeymatch känns bara futtig efter allt det som hänt.
Samla laget. Gör något tillsammans. Skynda inte. Ge det tid för eftertanke. Gråt. Bearbeta sorgen.
Men strunta i hockeyn.
Det finns så mycket som är så mycket viktigare än så.
Alla LHC-spelare fanns med på förmiddagens träning och i skrivande stund vet jag inte hur många av dem finns med på isen i kväll. De som inte känner att de vill, som inte känner att de orkar, behöver inte spela.
Det är bra.
Ishockeyvärlden är inte större än att nästan alla på någon sätt känner till, eller har en relation, med någon av dem som förolyckades. Flera har förlorat en nära vän. Det är svårt att förstå. Det är svårt att ta in. Jag kan aldrig förstå den mardröm som många nära och kära nu går igenom.
Jag har aldrig upplevt en träning med så tryckt stämning.
Så många sänkta huvuden. Så många sammanbitna ansiktsuttryck.
Och i omklädningsrummet lyste tända ljus för alla dem som mist sina liv.
